Läs verkliga och ärliga historier från andra i vårt community
Bumpy stories
Jag heter Mimmi, är 30 år och bor tillsammans med min fästman i Stockholm. Vi har varit ofrivilligt barnlösa i snart 2,5 år, en sits jag aldrig trodde vi skulle befinna oss i.
Den troliga förklaringen till varför vi inte har fått barn ännu är att jag har PCO, vilket innebär att jag inte har regelbunden ägglossning. Vår resa har hittills bestått av konstanta hormonstimuleringar med ägglossningssprutor, flera försök till äggplock och sedan äntligen ett långdraget men lyckat ägguttag. Detta följdes sedan av ytterligare 3 månaders väntan för insättning, men aldrig ett plus på stickan, än så länge.
Fertilitetsprocessen har jag inte bara upplevt som tidskrävande med känslor som full av oro, skam, hopplöshet och sorg, utan den har även förändrat mig som person. Man slutar ta initiativ till att träffa vänner, glömmer bort vem man är, vad som gör en lycklig. Målet att bli förälder blir den viktigaste punkten i livet och det är lätt att man samtidigt glömmer att leva. Trots hoppet och längtan man lever med dygnet runt är det verkligen en berg och dalbana där man inte vet hur man mår när man vaknar.
Det absolut läskigaste är att inte veta när eller om man kommer lyckas. Vi har försökt så gott det går att vara positiva i processen och lita fullt ut på våra fantastiska läkare och att det en vacker dag faktiskt kommer att gå hela vägen. Vi påminner varandra om att vara tacksamma för det vi har, att vi är unga och friska.
Något som också har underlättat otroligt mycket var när jag valde att vara mer öppen om vår resa för familj och vänner, det var som en stor sten släppte och det kändes lättare att leva.
Innan jag själv gick igenom ofrivillig barnlöshet hade jag ingen aning om den psykiska påfrestningen det faktiskt är, hur ont det gör att se andra gravida magar, bebisar och få frågan när det är dags för oss. Man känner sig så ensam, trots att jag nu vet hur många vi är som gör denna orättvisa resa. Jag har sån enorm empati och respekt för alla som kämpar, som fortsätter orka och som vågar hoppas. All kärlek till er.
Jag visste från start att det skulle bli en utmaning att skaffa barn med min partner. Som liten hade han testikelretention och en av hans testiklar togs bort. Han har också haft “turen” att få en ärftlig sjukdom som heter NF1. När han undergick en operation skadades även en nerv vilket ledde till att han inte kan få utlösning. Han hade också vattenbråck under tiden vi hade en dialog med RMC, men vi fick en operationstid och de lyckades få ut spermier.
Detta är de främsta anledningarna till att vi behövde hjälp med att bli gravida. Vi skulle genomgå IVF med ICSI & PGT. PGT behövdes i och med att min partner har F1 vilket är en genetisk sjukdom med en ärftlighet på 50%.
När vi var i sluttampen på vår fertilitetsutredning kom corona, vilket resulterade i längre väntetider. Två år senare kom brevet vi väntat på där det stod att jag kunde påbörja stimulering. Jag minns min oro i början då jag var övertygad om att vi aldrig skulle få egna barn. Min partner hade haft sådan otur och det kändes tveksamt att det faktiskt skulle gå vägen. Han kände sig nedstämd då han var rädd och skuldbelade sig själv. Jag har aldrig lagt skulden på honom och försökt vara så stöttande jag kan. Det är inte hans fel och det var inget han kunde påverka.
Jag är alltså en kvinna som genomgår IVF på grund av manliga faktorer. Med denna berättelse vill jag belysa att även män kämpar med fertilitet och lider på grund av detta - inte bara kvinnor. Jag har sett många kvinnor som skriver om deras manliga partners, som skuldbelägger dem och är noggranna med att påpeka vems felet är. Men det är ingens fel. Jag är tacksam för att IVF finns och att vi lyckades bli gravida. De lyckades få ut 16 ägg varav åtta var mogna. Fyra av dessa blev blacosyster, genomgick en biopsi och fryses ned. Ett embryo var friskt. En chans! Sex dagar efter mitt positiva ägglossningstest flyttade vårt lilla embryo in och bestämde sig för att stanna.
I skrivande stund är jag i vecka åtta, och på min födelsedag har vi det första ultraljudet.
Jag är så tacksam över att den genetiska sjukdomen som varit i min partners släkt i generationer inte kommer ärvas av vårt barn, eller kommande generationer.
Eftersom vi är två tjejer så visste vi att skaffa barn skulle innebära en “process” för oss. Vi inledde med att lära oss allt om spermadonation och insemination, läste all statistik och kom över och satte oss in i regelverket för samkönade par som vill bli föräldrar. Valet landade på en klinik i Danmark, för där fick man välja donator själv, medan man i Sverige blir tilldelad en donator baserat på några få fysiska attribut hos den som inte ska bära barnet. Vi spenderade timmar scroll andes igenom all möjlig information om de potentiella donatorerna. Vad hade dom för hobbies och utbildning? Hur gamla är deras föräldrar? Hur såg dom ut som barn? Det valet kändes, just där då, så otroligt viktigt. Det är intressant att tänka tillbaka på, för detta ändrades helt under resans gång. What really helped me is friends and family opening up about their own fertility stories when we were open with ours. We were not alone.
Efter första inseminationen var vi givetvis inte säkra på att det skulle funka, men känslan var ändå att vi snart skulle ha ett barn och det var så pirrigt och kul. Vi funderade på att köpa någon liten babypryl som minne från resan, men lyckades hålla oss från att göra det. När jag fick mens mindre än en vecka efteråt så blev vi besvikna, men vi visste ju att det kan ta tid, så vi höll hoppet uppe. I en bok med anteckningar från den här perioden har jag skrivit “Är det svårare att bli gravid om man har kort lutealfas?”.
Vi upprepade denna process med samma resultat månaden därpå och bestämde oss för att byta till en klinik i Sverige. Det blev både dyrt och krångligt att ta sig till Danmark över dagen. I Sverige behövde vi göra nya undersökningar och bli godkända av psykolog, det medförde att vi tappade ännu mer värdefull tid, stressen av att fertiliteten minskar med åren var påtaglig. Vi gjorde fler misslyckade inseminationer som resulterade i att vi gick över till IVF. Runt den här tiden var all glädje vi känt initialt utbytt till en känsla av hopplöshet och sorg över den tiden som gått och att aldrig få komma vidare till nästa steg. Det som hjälpte mig här var alla vänner och bekanta som öppnade upp sig om sina egna upplevelser av ofrivillig barnlöshet när jag berättade vad vi gick igenom. Vi var inte ensamma.
Första IVF:en på naturlig cykel misslyckades, då bad jag om att få göra nästa på stimulerad cykel - min korta lutealfas gör ju att mensen kommer innan jag ens hunnit fundera på om jag kan vara gravid. Min känsla var verkligen att det var där problemet låg, men jag tyckte inte att någon av alla de läkare jag träffade tog notis om detta. Det verkar inte heller ha stått i min journal, för jag fick berätta detta om och om igen. Efter andra IVF:en så blev jag otroligt nog gravid för första gången i mitt liv. Jag hade initialt svårt att glädjas, för jag litade inte längre på varken min egen kropp eller på läkare i allmänhet, och jag hade en del större blödningar under de första veckorna. Men allt gick bra.
Det som för mig var jobbigast under denna period var att du aldrig vet när eller om det någonsin kommer lyckas, ovissheten är så otroligt tuff och svår för andra att sätta sig in i. Men samtidigt så är jag imponerad över både mig själv, och alla er som kämpar därute, för att man ändå igenom all frustration och all sorg och ilska, fortfarande vågar hoppas.
Göra barn. Det har fått en helt annan innebörd än vad det från början hade för mig.
I februari 2019 bestämde vi oss för att det var dags att skaffa barn så jag tog ut min hormonspiral. Jag har sedan tidigare 3 barn, 3 problemfria graviditeter och förlossningar så jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att vi skulle sitta här 3 år senare med 5 missfall och 1 missed abortion och fortfarande inte vara i närheten av en lyckad graviditet.
Det tog till november 2019 innan vi fick ett plus på stickan och vi var hur glada som helst. I 2 veckor. Jag kände redan på morgonen, en fredag, att något inte var som det skulle, alla symptom var borta. Kring lunch började jag blöda och det var ingen tvekan, det var ett missfall. Vi var så ledsna och dagen efter missfallet startat berättade en av min sambos bästa vänner att de skulle få barn och det bara rev i kroppen av sorg och missunnsamhet. Men även om vi var ledsna så minns jag att jag sa att nästa år, då har vi vår bebis. Många får missfall, vi hade bara otur den här gången. Naivt så här i efterhand.
Vi skulle startat en barnlöshetsutredning i början på 2020 men som vi alla vet så slog covid till då och all icke nödvändig vård drogs in. Hösten 2020 hade vi fortfarande inte blivit gravida igen och fick äntligen göra utredningen. Vi fick båda toppresultat trots vår ålder och framför allt min som då var 39 år. Hoppet spirade! Vi blev gravida ganska precis 1 år efter vår första gemensamma graviditet men redan på BIM kom mensen. Månaden efter var det helt magiskt ett nytt plus på stickan, missfall ungefär 4 dagar efter BIM. Efter andra missfallet började jag ana att något inte stod rätt till och hade läst en del trådar på Familjeliv om dem som varit med om samma sak. Vid tredje missfallet var jag i upplösningstillstånd och anklagade mig själv och min kropp för att vara oduglig. Vad var det för fel på mig som inte kunde ”få till” en lyckad graviditet?
Då vi inte haft en lyckad graviditet under de nästan 2 åren vi försökt blev vi berättigade till IVF via landstinget. I februari 2021 startade vi upp med stimulering och äggplock. Allt gick bra, fick många ägg men endast 2 blev befruktade. Vi fick göra en insättning med ett 2-dagars embryo. När några dagar passerat efter insättning blev jag överstimulerad och blev inlagd med vätska i buken och fruktansvärd smärta. Några dagar innan testdag hade vi ett svagt plus men missfall innan testdagen. Månaden efter fick vi göra en insättning med ett 5-dagars embryo och den här gången fick jag testa Prednisolon. Vi fick åter ett plus men skillnaden den här gången var att det blev starkare och starkare och jag fick mer och mer symptom. I vecka 7+4 fick vi göra ett ultraljud och se ett hjärta slå, vi kunde inte tro vår lycka och vågade börja hoppas på att det kanske skulle gå vägen. Vi såg varje vecka som en milstolpe och längtade till ultraljud och KUB-test i vecka 14. Den 6 juni, vecka 11+1, började jag blöda och åkte in på akuten där de gjorde ett ultraljud och såg att graviditeten stannat av i vecka 7+6. Den sorgen går inte att beskriva. Jag hade läst om de som blödde men där bebisen ändå levde så det klamrade jag mig fast vid men förstod direkt på läkarens tystnad att det värsta hade hänt. Och som att det inte ska vara nog att man sörjer så ska man också hantera allt blod och all smärta från missfallet. Jag fick åka in och för ett nytt ultraljud och sedan skrapas. Från att ha siktet på att om 2 veckor göra ett ultraljud för att titta på bebisen i magen till att göra ultraljud för att se foster som inte lever och sedan någon dag senare upp i gynstolen för att skrapa ut det som inte längre är.
Under den här tiden hade jag läst en del på Familjeliv om de som sökt sig utomlands för att få hjälp med liknande problem som vi. Både jag och min sambo lusläste Atentråden och kände att vi måste ge det en chans. Vi bokade en telefonkonsultation med en doktor på Life Clinic som tog min anamnes och först då började jag tänka tillbaka på vårt första missfall. Jag gick igenom en utmattningsperiod på jobbet just innan vi blev gravida så mitt immunförsvar var alldeles säkert lite sänkt. Jag hade också dagarna innan de senaste 2 missfallen fått en magsmärta som mer liknande magkatarr än att den satt i livmoderstrakten. I juli efter missfallet åkte vi ner till kliniken i Aten där vi fick ett fantastiskt bemötande + ta en massa prover. När provsvaren kommit fick vi en behandlingsplan med läkemedel, intralipid-dropp, hormonstimulering och blodprover. I januari i år blev vi gravida igen men jag kände från start att det inte skulle gå vägen och även om kliniken gjorde vad de kunde slutade det i ett missfall i vecka 6, då hade jag börjat blöda en vecka innan.
Så, ganska precis 3 år senare är vi kvar på precis samma ställe. Vi kommer i slutet på februari att starta upp egenfinansierad IVF med support från kliniken. Hoppet att lyckas finns kvar, annars skulle vi inte fortsätta men det är långt ifrån lika starkt som det var efter vårt första missfall. Denna press att kissa på ägglossningsstickor för att planera när man ska ha sex, ta läkemedel som man mår mer eller mindre bra av, planera dropp och provtagningar, vänta på BIM och analysera symtom flera dagar innan tär på båda oss. Under tiden svämmar sociala mediers flöden över av graviditeter och nyfödda barn och jag känner mig som en fruktansvärd människa med alla mörka tankar som kommer för mig. Nu vid mitt senaste missfall berättade en i min absoluta närhet att de är gravida, igen, och det var extra hårt då deras graviditet är i exakt tid med vår som slutade i missfall nu senast.
Jag är nu också i det stadiet att jag inte vågar planera något som är längre fram än en vecka, då jag inte vet om jag kanske blivit gravid och kommer få ett missfall när jag är bortrest, även om det är till nära vänner. Livet är satt på paus.
Till alla er som kämpar, jag känner så med er och jag önskar för alla oss att det är vår tur väldigt, väldigt snart. Tack till Bumpy för att ni hittade mig och att jag får en möjlighet att vara en del av ert community
Vår resa började för två år sedan. Processen har inte alls varit vad jag förväntade mig och tidigare hade vi aldrig ens kunnat föreställa oss att gå igenom detta. Jag är 34 år gammal och bor i Stockholm med min man. Vår resa består av en rad olyckliga händelser och anledningen till att vi inte kunnat få barn ännu har hittills inte fastställts.
För två år sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Några dagar senare blev jag plötsligt väldigt sjuk och fick åka in till akuten. Där blev jag informerad om att jag förmodligen hade fått ett “vanligt” missfall, även om de inte kunde bekräfta det. Vi fick knappt någon information alls. Flera månader senare fick jag reda på diagnosen PUL (Pregnancy of unknown location) vilket betyder att graviditeten förmodligen hade börjat växa på fel ställe vilket var anledningen till de starka symptomen.
Några månader senare hände samma sak igen. Vi fick ytterligare ett positivt test, även denna gång blev jag väldigt sjuk och lades in på sjukhus. Läkaren berättade för mig att jag hade fått ett utomkvedshavandeskap som hade orsakat en inre blödning och att jag behövde opereras omedelbart.
Det är sorgligt att vi inte fick rätt information från början, fram tills beskedet kom hade jag inget att förhålla mig till. Jag hade velat veta vad min kropp gick igenom och ha kännedom om de olika riskerna och konsekvenserna. Istället skickades vi bara hem och fick höra att “det skulle lösa sig”.
Efter mitt utomkvedshavandeskap fick vi genomgå en fertilitetsutredning bara för att bli informerade om att vi led av oförklarlig barnlöshet. Förra hösten påbörjade vi IVF, men tyvärr blev det inställt då jag fick för låga doser hormonstimulerande. Under denna period blev jag gravid ytterligare en gång, men fick missfall. Nu väntar vi på att få starta igång med IVF igen…
Denna resa har varit allt annat än enkel. Psykiskt är det väldigt krävande, men också rent fysiskt. Saker i min omgivning triggar mig och rör upp känslor relaterade till vår situation, exempelvis varje gång någon av våra nära och kära berättar att de är gravida, vilket känns som hela tiden. Jag blir mentalt dränerad av de tvära kasten mellan hopp och förtvivlan. Att aldrig kunna veta hur kommande vecka blir, och att vänta i ovisshet. Jag måste också lära mig att bära lyckan över mina graviditeter och sorgen över mina missfall. Och samtidigt även hantera alla aspekter inkluderat i en IVF-process! Och fortfarande - trots alla hinder - förväntas vara en funktionerande och normal människa på jobbet, där det bara finns ett fåtal som känner till vad jag går igenom. Situationen och tabun kring allt detta gör det svårt hantera.
För mig har det varit väldigt hjälpsamt att ta del av andras berättelser och veta att jag inte är ensam. Genom att dela min berättelse så hoppas jag kunna hjälpa någon annan och att vi tillsammans hjälps åt att bygga ett starkare community där vi stöttar varandra.
Jag skickar massor av kramar till alla som kämpar med ofrivillig barnlöshet och IVF! Det krävs styrka för att gå igenom det vi gör varje dag. Vi klarar detta!
Det här är min #bumpystory – en emotionell rollercoaster med upprepade missfall och förhoppningsvis snart en bebis.
Egentligen så känns det som att min resa börjar för flera år sedan när jag först blev oplanerat gravid och min partner inte kände sig redo. Vi bestämde oss för att göra en abort, som jag sen ångrade och efter det väcktes en stark längtan om att bli mamma. Jag var arg på mig själv och livrädd att aborten på något sätt skulle straffa mig i framtiden. Sommaren 2020 var vi båda redo och jag blev gravid. Graviditeten slutade i ett missfall. Två månader senare blev jag gravid igen och även den här graviditeten slutade i ett missfall. Jag minns att jag tänkte att jag kanske blev straffad, trots allt. Nu var jag besatt av att googla. Jag googlade flera timmar om dagen. Varför händer det här mig?
Jag blev gravid igen. Fick progesteron och blodförtunnande och den här gången såg vi ett hjärta i vecka åtta, som slutade slå en vecka senare. Bara några veckor senare blir jag gravid igen. Även den här graviditeten slutar i missfall, i vecka elva. Vid den här tiden hade jag gjort all utredning som fanns att erbjuda. Ingenting var avvikande och de sa att det inte fanns mer att göra. Jag kände mig ensam och rädd. IVF var inget alternativ enligt läkarna då jag inte hade problem med att bli gravid. Jag ringde själv till Huddinge Reproduktionsmedicin för att fråga om vi inte kunde få göra PGD (genetisk diagnostik av embryo). Fick såklart ett nej.
Nu tyckte de istället att jag skulle tänka på något annat och ta en paus från att försöka. Hur gör man det? Jag kanske själv sa till andra att jag var over it, men jag var lika besatt och förtvivlad. Varje ägglossningsperiod gjorde mig galen och deprimerad.
Sen blev jag gravid igen. Den här gången bestämde jag mig för att inte ta någon medicin och jag tog kontakta min läkare först lite senare i graviditeten. Jag var ändå inställd på ett missfall.
Nu är jag i vecka 31 och överlycklig.
Till dig där ute som har det kämpigt: du är inte ensam. Tänk så många vi är som går igenom liknande bumpy roads. Vi behöver bara bli bättre på att prata om det.
Tre gånger har jag varit gravid. Eller, egentligen är jag gravid för tredje gången just nu. Men så känns det inte för mig. Och som det ser ut nu så kommer jag nog snart att få säga att jag har varit gravid tre gånger och inget annat. Av dessa tre graviditeter har ingen slutat med ett barn i famnen. På hösten 2018 bestämde jag och min man, pirriga och förväntansfulla, för att skapa oss en egen familj. Aldrig tänkte vi att det skulle vara en lång och krokig resa, med många omvägar. För sånt hör man inte så mycket om. Man vet inte om någon i sin närhet som haft det kämpigt. Vi tänkte, att det kommer ju gå fort det här. Så vi förberedde oss så gott vi kunde.
Men ett år gick. Vi skulle precis starta en fertilitetsutredning när vi plötsligt blev gravida, i oktober 2019. Sånt lyckorus när man fick plus på stickan, tårar, pussar och kramar! Äntligen! Den lyckan varade några veckor, tills jag kände i kroppen att något inte stämde. Jag kände inget längre. På ett ultraljud i vecka 12, fick vi veta att fostret slutat leva i vecka 7. Så mycket sorg som sköljde över en. Det var vi inte beredda på. Vi hade ju planerat för hela vår nya framtid. Och den togs plötsligt bara ifrån oss. Och kvar stod vi, handfallna.
Fyra månader senare var jag gravid igen. Det kändes läskigt men ändå hoppfullt, och vi vågade sakta men säkert bygga upp hoppet igen. Nu var det väll ändå vår tur! Hur stor är risken att få två missfall på rad? Efter mycket om och men, såg vi på ultraljud i vecka 9 att fostret hade dött. Då hade vi sett hjärtslag ca 1 ½ vecka tidigare. Det hade återigen avstannat i vecka 7. Sorgen och alla känslor slog undan fötterna på oss. Hur fasiken ska man ta sig vidare?
Sen dess har det inte gått på naturlig väg för oss. Trots att inget fel kunde hittas på varken mig eller min man så vill det bara inte. I augusti 2021 startade därför vår IVF resa. Ett nytt sorts hopp tändes, för det kändes som att IVF är svaret vi väntat på. Vi behöver säkert bara lite hjälp på vägen. Under första behandlingen blev jag överstimulerad och vi fick därmed göra totalfrys (frysa in alla befruktade ägg). Det blev en frysåterföring senare i november, som inte tog sig. Jag var säker på att det skulle gå vägen, för det var ju det här som var svaret. Men så blev det inte. Självförtroendet fick sig en törn, det var många kvällar med tårar rinnande ner för kinderna. Man kan inte låta bli att känna sig värdelös när ens kropp inte vill göra det mest naturliga, att reproducera sig.
Ny återföring i januari. Den här gången tog det sig. Testerna visade på vår utsatta testdag att jag var gravid, för tredje gången. Lycka, kanske de flesta tänker. Ett positivt graviditetstest när man längtat så, i flera år. Men grejen är att för många av oss ofrivilligt barnlösa, så är det inte så. Det fanns ingen lycka när vi såg de positiva graviditetstesterna. Istället började oron, ångesten och de negativa tankarna. Varför skulle det fungera den här gången?
Vid varje toalettbesök tittar jag efter blod. Jag tittar på pappret, jag tittar i trosan. Så fort jag känner något i livmodern undrar jag, känner jag för lite? Eller känner jag för mycket? Ska det vara såhär? Igår kändes det på ett annat sätt. Är det kört nu? . Och jag vill må illa! Jag önskar alla jobbiga hemska graviditetssymtom bara det innebär en frisk graviditet. Jag klämmer på mina bröst kanske 20 gånger om dagen och analyserar om de är lika ömma som igår eller om jag kanske börjar känna mindre? För så var det under båda de förra graviditeterna, att symtomen sakta försvann.
Det var då jag visste att det var kört.
Så mina dagar just nu går ut på att analysera min kropp. Det är inte hälsosamt, men det är oundvikligt. Några känner säkert igen sig i det här, medan några tycker att man överdriver. Men för mig, att vara gravid för tredje gången efter upprepade missfall och en lång kamp, är det här mitt sätt att hantera det hela. Det går inte att ignorera, hur mycket jag än skulle vilja. Jag är livrädd. Livrädd för att återigen behöva genomgå ett missfall.
I den pågående graviditeten var vi på ultraljud i vecka 7+5 (den 23/2). Fostret de hittade mätte 6+5 med hjärtslag. En vecka för litet. Vi ska tillbaka på ultraljud den 9/3. Förra graviditeten var likadan. Först såg vi ett en vecka för litet foster (med hjärtslag), som på andra ultraljudet hade dött. Därför säger jag, som i början av den här texten, att jag har varit gravid tre gånger. För mig är den här graviditeten redan avslutad. Jag utgår från hur det har gått tidigare. Det är det här som den här långa resan har medfört, att man inte vågar tro eller hoppas. Det är otroligt svårt när det enda man vet är misslyckande. Jag har lärt mig nu att mirakel inte händer oss.
Vägen som sagt är lång och krokig, med många omvägar. Vi verkar fortfarande inte vara i mål, och jag vet inte hur lång resan framför oss är heller. Ibland vill jag bara stanna och vara nöjd där vi är. Men det sista som överger en är hoppet sägs det. Och så länge det finns hopp, så finns det en kamp.